Jag har två underbara barn som jag älskar över allt annat på denna jord..

Trots det så har jag återigen tänkt på droger...

Jag har hört många klaga på människor som skyller sitt "sämre" leverne på sin barndom och hur dumt det är att "skylla ifrån sig"....

Men jag är starkt ämnad att hålla med!

Jag kände mig aldrig älskad som barn,jag fick min sista kram av min mamma på skolavslutningen i sexan..

Min pappa tyckte mer om kvinnor och sprit än om mig.

När jag var tvungen pga Sveriges lagar om umgängesrätt att vara hos min pappa så spårade hans fester alltid ur,och allt var kaos!

Trots polisingripanden osv så var jag tvungen fortsätta åka till honom..

Jag ville verkligen inte!

Men Sveriges lag sa att jag måste...

Idag när jag tittar tillbaka på min uppväxt så förstår jag hur allt gick till.

Min kärlekslösa uppväxt hjälpte till att bidra till att jag sökte kickar och bekräftelse.

När jag idag ser på mina barn är det med kärlek i massor,aldrig avsky..

Men jag kommer såväl ihåg när man var yngre och fick höra hur oönskad man var,och att mamma hade minsann haft ett mycket bättre jobb och liv om hon inte varit tvungen ha mig kring benen..

Jag är lyckligt lottad som faktiskt hade mormor och morfar,dom tog hand om mig och gjorde sitt bästa!

Jag vet att dom gråter säkert i sin himmel när dom sett hur jag levt mitt liv efter att dom lämnat oss.

Av dom kände jag mig älskad till max..

Jag saknar er så mycket så det gör ont!!

Men ett barn vill ha sina föräldrars kärlek också!

Jag minns en gång,en natt,då jag vaknade av att mamma kom hem i fyllan..

Jag gick upp för att kolla till henne,där stod hon i köket med en stor kniv och skulle ut i vedbon för att ta livet av sig..

Ska man som barn behöva vara med om sånt?

Jag känner mig orättvist behandlad,genom alla år..

Alla har jämfört mig med min pappa och sagt att jag är lika hopplös och värdelös som honom..

Trots allt han gjort så är han ändå min pappa,och jag som barn ska vara besparad från såna uttalanden från andra vuxna!

Jag är besviken på alla vuxna runt omkring mig,varför såg ingen mig??

Varför kunde ingen ha hjälpt mig tidigare??

Jag skolkade,snattade,drack,var kaxig i skolan på alla sätt som gick..

Det resulterade i att jag inte kom in på den linje jag allra helst hade velat gå.

Jag vet att det var mitt eget fel att välja bort skolan,men varför kunde ingen stå på sig och se till att jag fick mitt förnuft till fånga?

Idag har jag egna barn,jag kommer vara jobbig med dom tror jag när det gäller skolgången och hur man sköter det!

För har man ingen utbildning får man inge jobb,och har man inget jobb får man inga pengar..

Idag sitter jag här,utan jobb,pengar och mat..

Har inte kunnat betala hyran på länge heller..

Skickas mellan olika typer av myndigheter men får inga pengar..

Jag mår skit för att jag e så satans jävla misslyckad!

I högstadiet umgicks jag med äldre "vänner",såna som höll en med sprit och annat man behövde ibland.

Ibland om man inte hade pengar kunde man betala med sex..

Fy fan vad jag har ångrat många bitar!!

Jag har upplevt sån förnedring så jag mår illa när jag idag tänker på det!

Vilka saker man ställde upp på för att få än det ena än det andra...

Jag vill ingen så illa!!

Hur ofta har jag inte tvättat mig med Ajax för att få bort "smutsen"?

Tiden gick,och man upptäcte andra saker än just alkohol...

Det fanns ju droger också..

Man blev inte bakis,man kunde förtränga alla elaka känslor man hade i kroppen som tyngde en så fruktansvärt!

Man blev "någon"...

Kall,hård och elak..

Jag tog ut min sorg och ilska på människor som inte förtjänade det..

Jag blåste folk jag absolut inte skulle ha blåst!

Mina familjerelationer är totalt kraschade,min mamma har jag inte pratat med på många år,hon ringer inte ens till mina barn!

För mig är hon död,fast hon lever....

Min pappa hör jag av ibland,men det är enbart för att han vill att jag ska be om hans hjälp så han får säga nej....

Även det en sorts förnedring i sig...

Drogerna blev tyngre,och jag tyckte att detta var livet..

Jag agerade apotek till min kille jag hade då.

inte fattade jag att han bara utnyttjade mig..

Jag trodde att jag efter en tid skulle kunna sluta med allt och även hjälpa honom ur sitt missbruk...

Fy satan vad fel jag hade,hela vägen!!

Jag var ibland tvungen ha sex med hans vänner,då fick vi knark..

Jag trodde inte att jag va en knarkare/missbrukare förrän jag en dag vaknade och det första jag tänkte på var hur jag skulle få tag i nånting...

Ångesten rev och slet i mig,hur kunde detta hända?

Mitt inre höll på att gå i bitar,men till slut fick jag mitt amfetamin..

Jag hade väl då insett att amfetamin var vad som fattades mig..

Det va sista pusselbiten i mitt pussel,jag blev någon!

Att jag blev en simpel jävla knarkare/hora/lurendrejare,det fattade jag inte,och ville inte förstå!

Jag försökte sluta någon av de gånger min kille satt inne,men det gick inte göra det själv..

Försökte vid ett tillfälle ta livet av mig,men jag misslyckades även med det...

Jag tyckte att det barn jag hade då förtjänade en bättre förälder och inte en knarkare som bara fanns ibland..

Var knappt mamma den tiden.

Jag har svikit mitt barn så grymt,så många gånger...

Förtjänar inte hans kärlek egentligen!

En dag sa mitt barn:jag hatar dig,du är kass....

Den natten hade jag inte tänkt ta nånting över huvudtaget..

Men hans ord var som en riktig käftsmäll för mig!

Kändes som att hjärtat slogs i bitar...

Mitt barn hatade mig!

Jag tog piller den natten...

Hatade mig själv och hela världen!

Önskade att min mamma gjort abort istället för att föda fram mig och låta mig förstöra mitt liv...

Efter en tid var jag på avgiftning,det gick inge vidare kan jag ärligt erkänna...

Tog ett återfall men då gick det upp för mig att om jag kör igång igen,kanske jag aldrig kan sluta och mitt barn får aldrig tillbaka sin mamma..

Det jag raserat kommer nog aldrig kunna byggas upp igen,tror inte han kommer lita på mig till hundra procent nånsin igen!

Idag lever jag dag för dag,även fast det gått flera år..

Men ibland kommer suget,kanske inte efter drogen i sig,men efter spänningen,kickarna och känslan av att inte bry sig i tillvaron som är så skogen!

Vänner som sviker gör ont!

Jag avskyr att bli besviken,då vill jag hellre bli arg...

Ofta sitter jag vaken om nätterna och undrar hur allt kunde gå så snett,och hur jag än idag kan sitta och tänka på knark?

Jag vill vara en fantastisk mamma åt mina barn...

Skulle så väldigt gärna vilja få känna känslan av att vara älskad av en annan vuxen människa..

Dela mitt liv med någon..

Men jag vet inte hur man gör,för letar jag efter någon så verkar jag hamna på samma typ av killar som förr i tiden..

Jag vill inte bli sårad igen,eller bedragen,eller upptäcka att den jag är med håller på med en massa skit!

Vidare vet jag inte heller om jag skulle klara det där Svensson-livet alla pratar om..

Jag har hört att normala människor gör si eller så..

Vad i hela friden är normalt??

Hur vet man om man är normal?

Varför sitter jag fortfarande och tänker på olika droger när jag längtar så mycket efter mina barn?

Varför blev just jag så misslyckad??